Tre år sedan.
Tre år sedan pappa gick bort, tre jävligt långa år.
"Jag hörde du var dålig.
Så kom jag till din bädd.
Där du låg som till avfärd klädd.
Du hälsade glatt: "Jo, jag lever än.
Stig fram och var inte rädd."
Och nästan vardagsmuntert
du bjöd mig ditt adjö
och sade du visste mer än väl,
hur snart du var dömd att dö.
Och allt som våren framskred,
ditt liv smalt bort som snö."
"Jag hörde du var dålig.
Så kom jag till din bädd.
Där du låg som till avfärd klädd.
Du hälsade glatt: "Jo, jag lever än.
Stig fram och var inte rädd."
Och nästan vardagsmuntert
du bjöd mig ditt adjö
och sade du visste mer än väl,
hur snart du var dömd att dö.
Och allt som våren framskred,
ditt liv smalt bort som snö."
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Hej! För det första blev jag väldigt rörd och tagen av det du skrivit om din pappa. Man vill aldrig förlora någon i sin närhet. och när man gör det så rasar hela ens värld men man tar sig upp den där gropen och börjar bygga upp allt igen. Man går vidare men man glömmer aldrig.
Har du inget för dig i sommar ta vägarna förbi småland så följer jag med på en tur med mc:n. Kram
Postat av: Hanna
Såg dej på "E"...måsta kika va detta var, blev lite glad, lite rörd, lite nyfiken, lite skör och lite imponerad =). Du skriver bra och du är fin... Ville bara säga de.
//Hanna
Trackback
